Fråga 3

Jag har fått en hel del frågor som rör det som jag gör Kungsberget sommartid. Jag tänkte nu ge en bild som visar vad sker på sidan av berget. Jag hoppas att det här kan få er som frågat att förstå vad jag utsätter mig för. 

Träning i kungsberget är något som man måste förbereda sig för under ett par dagar. Om jag kör berget på torsdagen så vet jag redan på tisdag vad som väntar och det är inte jordgubbar och mjölk. På tisdagen tänker man på vad som ska hända, onsdag går mycket energi till att gaska upp sig för att vara redo. Torsdag är en enda lång förberedelse. Väl framme i Berget så värmer jag upp med några kortare drag uppför på cirka 100- 200 m. Dessa gör jag för att testa lungor och ben. Det kommer att göra ont och jag kommer att vilja sluta men på samma gång vet jag att jag inte kommer att stanna. Det bästa med dessa långa backdrag är att även om man inte kan springa hela vägen så är det fortfarande bra träning att gå uppför. När man har sprungit 5-600 m och allt i kroppen vill att man ska sluta så viker man av från vägen och går upp i skogen och det brantar till ytterligare. När man sprungit så länge uppför så tycker man att det är skönt när det planar ut lite och man kan sträcka ut steget en aning. Jag vill nu mer än någonsin sluta men säger till mig själv för varje steg att  värste konkurrenten Röjler befinner sig steget bakom och om jag slår av kommer han att passera. Viker ut armarna en aning för att om möjligt hindra att han kommer förbi trots att han inte är där.

Jag passerar ett ställe längs vägen som alltid är fuktigt och bryr mig inte om att springa runt, det tar för lång tid, jag går rakt igenom. Där upp står Tränaren med klockan i handen. Jag hör honom och vet att han märker om jag slår av. Stigen kröker sig och jag följer efter. In i ett stenparti. Stenarna blir trappsteg och jag hoppar uppför. Benen skriker nu att jag ska stanna. Det blir mjukare i backen och det planar ut något. Jag ser nu masten på toppen 250 m kvar. Sväljer nu för andra gången det som jag åt till lunch. Snoren rinner och jag kan bra blåsa den framåt mer har jag inte energi till. Sista stegen upp mot toppen och jag ger allt. Om jag inte gav vad jag hade skulle jag inte nå dit jag vill. Genom ett buskage och äntligen på toppen. Jag är så anfådd att jag inte ens märker det. Jag har fullt upp med att stå upp. Jag sätter mig ner, lägger mig. Jag bryr mig inte om att det är blött och lerigt.
5 minuters vila och sen är det dags att jogga ner igen för nästa sväng.

Så går det till i berget och har du lust får du gärna följa med. /sebbe

Copyright 2004 Sebastian Falk.